Jag blev fast för över ett år sen. I ett år har det varit längtan, saknad, kärlek, tårar, sårad, glädje, drömmar, sena nätter, tidiga mornar. En jävla bergodalbana. I början var allt så spännande, nytt och så nussigt. Jag kastade bort mina chanser och stod själv ett tag. Tills på min 18 års dag iår, så kom allt tillbaka. Allt började om på ruta ett och det kändes mer verkligt och mer tro givande denna gång. En träff och poff. Jag var mer fast än innan. Hjärtat gjorde ondare efter saknad och längtan men samtidigt så mådde jag så himla mycket bättre. Så med tiden gick så vågade jag mer, jag tog för mig.

 

Idag den 10/11 är det två månader sedan jag rörde honom för första gången. Idag är det två månader sedan ett tårfyllt hejdå som kändes som en kniv i hjärtat när han gick ifrån mig. Idag är det två månader sedan jag var den mest lyckligaste tjejen i hela universum när jag stod i hans armar. 

 

Med 18 mils mellan oss så vill jag bara säga att jag saknar dig.