För det första, min skola har fem våningar varan på den fjärde våningen har jag svenska och cafeét ligger på andra våningen, på andra sidan skolan. Pågrund av ombyggnad på skolan måste man tänka på hur man går för på vissa ställen är det spärrat så just nu från fjärde våningen går jag och mina vänner igenom SPI:s korridor och sen är man framme i cafeét.

Jag satt på min svenska lektion på tisdags morgonen som alla andra vanliga tisdagar, mitt i klassrummet med Martina framför mig och hade precis kommit i koncentration för att göra klart uppgiften jag fått av läraren. Helt plötsligt hör jag i högtalarna som går ut över hela skolan, det är från receptionen (som ligger i cafeét ) och det lyder " Kan Sanna Pohlmann från HVST11 komma till receptionen tack." Hela klassrummet stirrar och läraren ler åt mig och säger "gå inne vägen och när du nästan är framme kommer de se lite annorlunda ut men fortsätt gå så märker du sen." Jag går iskalla steg igenom samidrottarnas korridor och känner hur alla bara ler åt mig och jag undrar varför.

I trappen ner är de släckt och när jag är nere från trappen och gått några steg mot cafeét möts jag av ett hav värmeljus och i mitten av allt står han. Han, min längtan och saknad. Jag blir så chockad och vänder mig om och känner hur de rinner tårar längst kinderna pågrund av lycka att se han. Vänder mig sakta mot han och ler samtidigt som han går emot mig och gör de omöjliga. Han går ner på knä, tar min ena han och med sin fina röst och tittar mig i ögonen medans jag står och håller på att tappa hakan och lägger andra handen över munnen säger han " Sanna Emilia Malin Pohlmann, vill du gifta dig med mig?". "Ja, utan tvekan" säger jag glatt och drar upp han från golvet och slänger armarna om hans hals och kysser han. Lägger pannan mot hans bröst och andas in hans doft medans han kramar om mig hårt och säger att vi ska gå in till cafeét och titta efter. Väl där inne möts jag av mer ljus, rosor och bäst av allt - min familj, släkt och vänner samt alla från hans sida som ropar glatt och högt "Grattis, vi ger er all lycka".

Sedan blir det tårar, skratt, leenden, kramkalas och massa presentationer då vi varken träffat någon från varandras sida eftersom vi inte stod i ett förhållande då allt är komplicerat. Jag trodde på massa negativa reaktioner då vi båda är så unga men det fanns bara positiva.

Sedan vaknade jag och insåg att det var en dröm, en dröm fylld med lycka och något som sedan kanske blir verklighet. Jag log för alla fina människor i mitt liv och somnade om.

Att vara lite starkare än alla andra och inte behöva ha känns bra. Jag trivs med att jag vet, jag vet precis. Gräver inte ner mig och fastnar som jag gjorde förr. Jag står med två fötter stadigt på jorden och världens bästa bakom mig som trycker mig längre fram mot mina mål. Ibland behöver man inte allt.

Och tack till världens finaste vänner som pushar, hjälper och tror på mig. Ni är guld

Alla försvinner sakta åt olika håll och på olika sätt. Livet är sorgset. Vill bara skrika, gråta, slå and go fucking crazy. Istället får jag inte fram ett ord, pendlar mellan tårar och pauser. Nätter är tunga samt dagarna blir jobba. Vi kommer sakna och älska de personer som försvinner, dom kommer alltid leva vidare i våran hjärtan.

Längtan, hopp, drömmar, besvikelse och framför allt saknad.

I will always be here, waiting for you.